DET VAR LUKAS SOM SKREV FÖRST
- INTE MARKUS

En personlig bekännelse varför jag övergav det rådande paradigmet.

Evangeliernas händelser utspelar sig i den hebreiska miljön. I det nordliga Galileen, i Judeen och inte minst i Jerusalem.
Att i biblisk forskning förbigå denna atmosfär, även i dess nutida gestaltning, begränsar rimligtvis förståelsen av texterna.

 

Under nästan två årtusenden var den kristna traditionen övertygad: Lukas, från Antiokia i Syrien, författade det tredje evangeliet, det som bär hans namn. Han skrev också fortsättningen - Apostlagärningarna. Denne Lukas betraktades som en mycket noggrann historiker. Han var Paulus följeslagare och läkare, och hans texter lästes som pålitliga vittnesbörd om Evangeliets och den tidiga kyrkans historia. Visst fanns invändningar även då, men det var knappast något som fick större utrymme och påverkan inom vare sig kyrkan eller lärdomstraditionen.

Men så kom 1800-talet. Det var en tid då allt skulle omprövas. I spåren av den så kallade Upplysningen fick Naturalismens filosofi fäste även bland bibelforskare. Många förnekade möjligheten till gudomligt ingripande i skapelsen och historien. Utvecklingsoptimismen menade dessutom att allt måste börja enkelt, för att sedan med tiden bli alltmer avancerat. Detta påverkade tydligt synen på de bibliska texternas tillförlitlighet och deras tillkomst.

Framstående forskare, främst i Tyskland, med namn som Schleiermacher, Strauss, Baur, Bauer, Feuerbach, Wilke, Weisse, Holtzmann ifrågasatte traditioner som tidigare accepterats av de flesta. Bibelns mirakler förklarades som myter och evangelierna betraktades som teologiska konstruktioner. Det kortare Markusevangeliet sågs som det äldsta evangeliet. För att förklara det material som Matteus och Lukas delar, men som saknas i Markus, konstruerades den odokumenterade grekiska Q-källan. De nya hypoteserna dominerar än idag hos många bibelforskare. Främst inom den tysk-anglosaxiska forskarvärlden. Bibelkritiken kom att väga tyngre än de nästan tvåtusenåriga texterna i sig. Många litade mer på filosofin än på historiens vittnen och därför lästes evangelierna med misstro och inte som sanna berättelser. Vad kyrkofäder som Papias, Ignatius och Irenaeus betraktat som den sanna verkligheten miste för dem sitt tidigare värde.

Den nya inriktningen utgick ofta från att mirakler, profetior och gudomliga ingripanden måste betraktas som omöjliga eller extremt osannolika. Tidiga traditioner antogs vara mindre tillförlitliga än nutida tankeskapelser. Teologiska motiv påstods förvränga historien. Frågan är om 1800-talets omvärdering verkligen vilade på starkare historisk grund än den tradition den trängde undan. Spelade filosofiska förutsättningar en större roll än man ofta medger? Jag ställer min fråga till de nutida textkritiker som alltjämt följer ett sådant tänkesätt.

Denna text är inte en akademisk inlaga, utan den uppfattning jag kommit fram till efter personliga studier kring den synoptiska frågan. Min redogörelse för rön som gjorts inom forskningen och argument som framförts, kan naturligtvis diskuteras utifrån olika aspekter. Jag vill endast redovisa vad jag själv uppfattar som faktisk historia kring evangeliernas tillkomst. Jag gör inte anspråk på verklig objektivitet utan skriver utifrån mina personliga erfarenheter och studier. Varför frågan om evangeliernas tillkomst är angelägen att studera, redogör jag för på denna sida om "1835 - året då Markus gick vilse i Tyskland".

På 1960-talet fick jag, redan i gymnasiet i Jönköping, lära mig att Markus är det äldsta evangeliet och att Matteus och Lukas delvis bygger på dess texter. Pastorsutbildningen i Örebro ändrade inte på det, och i de bibelkommentarer som finns i mitt privata bibliotek betraktas det som naturligt och nära nog självklart att denna ordning gäller. Så har också varit den allmänna synen de senaste tvåhundra åren. Rådande paradigm rubbas inte så lätt.

I mitten av 1990-talet skrev jag en språkuppsats "LA LUMIERE DU MONDE", om några franska bibelöversättningar. Min värd under studieveckorna i Orléans, stadens baptistpastor Richard Gehlin, tipsade mig om en unik översättning, benämnd La Bible Chouraqui. När jag började läsa denna fascinerades jag av den hebreiska atmosfär texterna utstrålade. Några månader senare fick jag möjligheten att gästa bibelöversättaren, den ortodoxe juden André Chouraqui i hans vackra hem vid Sions berg i Jerusalem. Chouraqui var alltså mästaren bakom en av de fem franska bibelversioner jag kommenterade i min uppsats, utifrån deras olika konfessionella bakgrunder. Mitt första intryck var att han verkade barsk och en smula butter, men under samtalets gång attraherades jag alltmer av hans hjärtlighet och av hans hebreiska generositet och charm.

xxxx
Vid André Chouraquis skrivbord, där "La Bible Chouraqui" tillkom xxxxxxxxxxxxxxxxx Hemma hos André Chouraqui - med utsikt mot Sions berg

Mötet med André Chouraqui och hans hebreiska språkmetod blev för mig en vändpunkt och samtidigt introduktionen till ett nytt och annorlunda sätt att se på de nytestamentliga texternas tillkomst. Flera av hans böcker, såsom "L'Amour fort comme la mort" och "Jérusalem - Une ville sanctuaire" kom att ytterligare fördjupa mina kunskaper om och känslor för Jerusalem och den semitiska kultur där ju faktiskt min kristna tro djupast sett har sina rötter. Till saken hör att Chouraqui inte bara var författare och översättare. Han var dessutom jurist, en gång vice borgmästare i "Den Heliga Staden" samt interkulturell rådgivare åt David Ben Gurion, Israels förste premiärminister. När jag senare fick kännedom om the Jerusalem School of Synoptic Research (JSSR) och den forskning som Robert Lindsey, David Flusser, Shmuel Safrai och deras efterföljare gjort, växte mitt intresse för ”den Synoptiska frågan” – relationen mellan de tre första evangelierna i Nya Testamentet.

Påverkad av den hebreiska atmosfären och miljön lutar jag nu alltmer åt att Lukas var den förste av de fyra evangelieförfattarna. Argumenten för Lukasprioritet förefaller mig betydligt starkare än beläggen för den vedertagna akademiska synen på Markus som äldst. Det gäller de enskilda argumenten vart och ett för sig, men framförallt helheten av samlade evidens, den kumulativa effekten. Särskilt Halvor Rønning har visat hur fem olika av varandra oberoende forskningsområden pekar i samma riktning. Se bild nedan. Även om Markusprioritet fortfarande betraktas som mainstream bland bibliska textforskare, kan den inte längre beskrivas som "konsensus".

Dessutom frågar jag mig: Om argumenten för de båda synsätten hade varit lika starka, skulle det då ändå ha funnits något som talade för det ena framför det andra? Även om vi bör undvika ett okritiskt auktoritetstänkande och i första hand pröva sakargumenten, är det knappast oväsentligt i vilken miljö och med vilka språk forskare arbetar. Finns det inte rimlig grund för antagandet att de forskare som lever och verkar mitt i den geografiska, kulturella och språkliga miljö där evangelierna en gång växte fram, har bättre förutsättningar att förstå texternas ursprung och tillkomst, än de som främst formats av den grekisk-hellenistiska språk- och kulturvärlden?

En kompletterande observation från min sida: Hypotesen om den förmodade grekiska Q-källan tycks få allt svagare stöd. Det är en teori som varit en förutsättning för mångas tilltro till Markusprioriteten, även om också Markusteorier utan Q-bakgrund, såsom Farrer-hypotesen, har sina förespråkare. Samma tendens gäller för Markusprioriteten som helhet, tilltron till den avtar bland dem som fördjupar sig i den synoptiska frågan. Detta samtidigt som intresset för hebreiska som språk och kulturmiljö växer. Jag har förstås inte den fulla bilden, men så går mina tankar.

Med denna bakgrund vill jag nu lyfta fram några av de argument som fått mig att överge Markusprioriteten och istället se Lukas som den förste evangelisten. Men först några exempel på klassiskt stöd för Markusprioritet samt hur det bemötts av skeptiker till den tyskfödda 1800-talshypotesen. Här följer, i tabellform, en sammanställning över argumenten.xxx
xx
xxxx

xxxxxxxxVanligaste argumenten för Markusprioritet
– och några korta motargument.

Jag utgår från att Papias, biskop i Hierapolis, är trovärdig och har rätt i sina konstateranden om evangelierna. På en separat sida >>> här <<< presenterar jag honom och hans sammanhang lite utförligare.

 

1. Sekvensargumentet: Karl Lachmann visade 1835 att, när Matteus avviker från Markus’ ordning, följer Lukas Markus. När Lukas avviker, följer Matteus Markus. Samt Matteus och Lukas följer aldrig varandra mot Markus. Detta mönster anses visa att två oberoende evangelister inte rimligen skulle följa Markus’ ordning om Markus inte var deras källa.

Motargument: Sekvensargumentet faller om Papias har rätt och det fanns en hebreisk källa (Matteuslogian), eftersom en gemensam källa naturligt förklarar ordningsmönstret utan att Markus måste vara först.

2. Verbal överensstämmelse i "triple tradition": I material som finns hos alla tre synoptiker (triple tradition): Markus formuleringar är ofta den gemensamma nämnaren. Matteus och Lukas följer oftare Markus än varandra. Detta är ett huvudargument i både tvåkällshypotesen och Farrer-modellen (som utesluter Q-källan): Teorierna menar att det är enklare att två evangelister använder Markus än att Markus “råkar” ha ordval som båda de andra följer.

Motargument: Malcolm Lowe visade att Markus lika ofta följer Lukas som tvärtom, så ordlikheten bevisar inte att Markus är källan – den kan lika gärna bero på att Markus bygger på Lukas.

3. Markus är kortare och mer “rå”: Markus är kortare, språkligt enklare, mer abrupt, rikare på semitismer och mindre teologiskt bearbetad. Det verkar mer sannolikt att Matteus och Lukas förfinar Markus än att Markus skulle ha “förgrovat” två längre och mer bearbetade evangelier.

Motargument: Korthet och “råhet” är typiska drag hos en senare sammanfattning, och Papias’ uppgift om Markus som Petrus’ tolk förklarar stilen bättre än att Markus skulle vara äldst. Att Markus skulle vara “mer semitisk” än Lukas är ett vanligt påstående i Markusprioritet, men det stämmer inte när man analyserar verkliga semitismer. Robert Lindsey och David Flusser visade att Lukas bevarar betydligt fler genuina hebreiska och arameiska idiom, syntaktiska strukturer och ordval än Markus.

4. Redaktionella mönster hos Matteus och Lukas: Modern redaktionskritik visar att: Matteus expanderar Markus (längre tal, mer struktur). Lukas omformar Markus men behåller mycket av hans grundstruktur. Båda evangelisterna visar mönster som ofta tolkas som att Markus är deras bastext. Det anses svårt att förklara varför Markus skulle ha gjort ett kortare, mer abrupt och mindre teologiskt utvecklat evangelium utifrån två längre.

Motargument: Att Matteus och Lukas redigerar sitt material olika visar bara att de har olika stil, inte att Markus måste vara deras källa.

5. Markus som “gemensam ryggrad”: Cirka 90 % av Markus finns i Matteus, och en stor del i Lukas. Markus beskrivs ofta som “den strukturella ryggraden” för Matteus och Lukas. Det anses enklare att två evangelister bygger vidare på en kortare gemensam text än att en evangelist gör ett utdrag ur två längre och sinsemellan olika evangelier.

Motargument: En kortare komprimerad text får naturligt en tydligare linje, så Markus kan se ut som en ryggrad även om han bygger på Lukas och Papias logia.

Härutöver påstår jag: Inom det rådande paradigmet, där Markusprioritet förutsätts, bygger man i huvudsak på intern textkritik. Men intern textkritik är tolkningsberoende och kan stödja flera olika hypoteser. När den ändå ges företräde framför tidiga historiska vittnen som Papias, och när man dessutom väljer just de textmönster som bekräftar en redan antagen modell, uppstår ett metodologiskt cirkelresonemang som knappast är förenligt med verklig objektivitet. Med mina, i och för sig subjektiva ögon, ser jag ett cirkelresonemang som förtjänar att ifrågasättas. Den etiska hållbarheten brister, när en metod som inte är neutral, behandlas som om den vore det, samtidigt som externa källor avfärdas för att de stör slutsatserna.

 

EN SEMITISK VÄNDNING

Robert Lisle Lindsey verkade som baptistpastor i Jerusalem på 1950-talet. Det var en unik tid i stadens historia: hebreiskan hade återuppstått som levande vardagsspråk, och Jerusalem hade blivit ett centrum för judiska forskare som tänkte, talade och skrev på semitiska språk. I denna miljö kunde man höra idiom, rytmer och uttryck som låg mycket nära evangeliernas undertext, något som ingen forskare i USA eller Europa hade likvärdig tillgång till. Det var alltså här, i den semitiska miljön, Lindsey började sitt arbete med att översätta Nya testamentets texter till modern hebreiska. Eftersom han i sina akademiska studier i USA lärt sig att den korta Markusberättelsen var det först tillkomna av evangelierna, började hans översättningsarbete med just denna bok.

1. Markus och det muntligt dramatiska berättarspråket

Under arbetet upptäckte Lindsey något helt oväntat. Nämligen att Markus visserligen är ”relativt semitisk”, men att hans texter samtidigt innehåller hundratals icke-semitismer. Ett starkt exempel är det mer än 40 gånger upprepade uttrycket ”och genast” (), som inte finns i parallellerna hos Lukas. Detta blev för Lindsey ett första varningstecken. Han menade att om Markus verkligen var närmast det hebreiska ursprunget borde hans språk rimligen uppvisa fler semitiska drag än Lukas. Inte tvärtom.

I hebreiska och arameiska är det inte naturligt att gång på gång upprepa ett ord som ”strax” eller ”genast” för att binda ihop meningar. Det blir hackigt och onaturligt och rimmar illa med dessa språk. Men det är typiskt för ett muntligt berättande på koinégrekiska. Det är inte så att Lukas har suddat bort dessa ord från Markus, som företrädarna för Markusprioritet menar. Tvärtom har Lukas bevarat en normal formulering från sin hebreiska källa som naturligtvis inte hade använt den muntliga grekiska talspråksjargongen.

Lindsey noterade fler ord och begrepp som Markus använder, men inte, eller mycket sällan, Lukas. Uttryckssätt som är typiskt koinégrekiska och mer eller mindre svåröversatta tillbaka till arameiska och hebreiska. Här några ytterligare exempel:Markus använder åter/igen (), och även historisk presens: Jesus säger ( ), Anden driver.. (). Historiskt presens är ett typiskt grekiskt berättargrepp. Hebreiska använder det inte på samma sätt. Markus överanvänder dessutom ordet och () i jämförelse med Lukas. Ett exempel på en mening med de tre Markustypiska begreppen är Markus 1:12: (Och strax driver Anden ut honom i öknen.) Detta är tydliga exempel på grekiska talesätt som saknar motstycke i de semitiska språken. Författaren är knappast en person som översätter från hebreisk skrift, men däremot nedtecknaren av en muntlig berättelse, vilket alltså stämmer väl med Papias uppgift om Markus som tolk åt Petrus i en grekisktalande miljö.

Dessa oväntade upptäckter av Lindsey vände upp och ned på den traditionella hypotesen ”ju kortare och råare, desto äldre och mer ursprunglig”. I själva verket var Markus grova vardagsgrekiska en senare litterär text och en medveten dramatisering av den ursprungliga traditionen.

2. Lukas och den naturliga hebreiskan

När så Lindsey la Markus åt sidan och istället testade att översätta Lukas, den i grekiska språket så avancerade historikern, gjorde han nästa oväntade upptäckt. Under den polerade grekiska ytan var Lukas meningsbyggnad uppbyggd exakt som klassisk hebreiska. När Lindsey översatte Lukas texter ord för ord, blev resultatet en bländande, naturlig och perfekt biblisk hebreiska.

 

Under månader av jämförelser såg Lindsey samma mönster om och om igen:

• Lukas hade ofta en mer ursprunglig, semitisk stil.
• Markus hade fler grekiska uttryck och fler redaktionella ingrepp.
• I parallellberättelser verkade Markus ibland bygga på Lukas och inte tvärtom.

Detta stred mot över hundra års forskningskonsensus. Lindsey insåg till slut att han stod inför något
som kunde förändra synen på evangeliernas inbördes relation. Hade den samlade forskningen tagit miste?
Han vände sig då till David Flusser, professor i judiska studier vid Hebreiska universitetet i Jerusalem.

När Lindsey först presenterade sina fynd för Flusser var han säkert nervös. Flusser var en gigant inom sitt fält, briljant, skarp, och känd för att inte låta sig imponeras i onödan. Till en början var Flusser också skarpt skeptisk. Han hade en bakgrund i den tyska ”skolan” och var helt övertygad om Markusprioriteten. Men Flusser lyssnade. Han bläddrade i texterna. Han jämförde grekiskan och såg att Lindsey hade upptäckt ett mönster som få forskare ens hade kunnat uppfatta - just därför att de saknade Lindseys kombination av levande hebreiska, grekiska och teologisk intuition.

3. Lukas och Matteus - mot Markus "The Minor agreements"

Den tredje och avgörande pusselbiten kom när Lindsey och Flusser studerade de ställen där Matteus och Lukas är helt överens, men där de skiljer sig från Markus. Enligt 1800-talets teori hade Matteusevangeliet och Lukasevangeliet Markus texter som sin huvudkälla. Men de båda Jerusalemsforskarna upptäckte att på hundratals ställen har både Matteus och Lukas klippt bort exakt samma konstiga grekiska ord eller svåra uttryck som Markus använder, och istället skrivit samma renare variant. Om Matteus och Lukas inte kände till varandra, var det statistiskt och juridiskt helt omöjligt att de oberoende av varandra skulle göra exakt samma hundratals små strykningar och ändringar i Markus text. Det rimliga var att Matteus och Lukas använde en gemensam, äldre källa, och att det i stället var Markus som kom sist och hade krånglat till den ursprungliga historien.

Begreppet ”Minor Agreements” innebär överensstämmelser, som här är gemensamma för Matteus och Lukas, men som inte finns med i Markus parallelltexter. Lindsey visade att det inte bara handlade om enstaka ord, utan också om gemensamma utelämningar av Markus-ord och fraser, gemensam användning av synonymer mot Markus-ord, samt gemensamma avvikelser i ordföljd gentemot Markus.

Ett tydligt exempel finns i Markus 9:14–29 och dess parallelltexter. Matteus berättar historien med 102 ord, Lukas med 124 ord, men Markus med hela 270 ord! Om Matteus och Lukas oberoende av varandra hade kopierat Markus, hur kan de då ha gjort exakt samma urval av vad de tog med och vad de utelämnade? Hur visste de båda vilka 168 av Markus 270 ord de skulle radera? Det rimliga svaret är att de hade en gemensam äldre källa som var kortare och mer ursprunglig. Det var den källan de utgick från. Markus hade lagt till text och det var inte de båda andra som raderat textavsnitt. (Jag återkommer här nedan till den äldre hebreiska källan.)

När Flusser såg dessa tre punkter, som Lindsey uppmärksammade honom på, konstaterade han att

- Markus text var för "klumpig" för att vara originalet.
- Lukas text blev däremot till perfekt hebreiska.
- Matteus och Lukas var överens mot Markus.

Där och då föddes deras gemensamma AHA-upplevelse. Det handlade inte längre om filosofiska teorier om hur en religion "borde" utvecklas från enkelt till avancerat, utan om praktisk textvetenskap. Lukas var inte en efterhandskonstruktör. Han var den som byggde sina texter på de äldsta vittnesmålen om Jesus. En text som uppvisar naturlig hebreisk syntax och grammatik är sannolikt närmare en hebreisk förlaga än en text som är laddad med grekiska talesätt.

Den hebreiska äldsta källan

Då Lukas i inledningen till sin första bok (Lukas 1:1-4) beskriver sin historiska forskningsmetod hänvisar han till anteckningar, ögonvittnen och förkunnelse av församlingsledare. Vad Lindsey och forskarna från Jerusalem School of Synoptic Research (JSSR) argumenterat för är att det i grunden funnits en hebreisk källa bestående av händelser och Jesusord, kanske just den "Matteuslogia" som kyrkofadern Papias långt senare hänvisade till som den första evangelieberättelsen. Bakom de synoptiska evangelierna fanns alltså ett så kallat "Proto-Narrativ" (PN), en ursprunglig berättelsetext som översatts relativt ordagrant från hebreiska till grekiska och som kom att ligga till grund för dessa texter. Lukasevangeliet är, enligt Lindsey, det evangelium som är mest troget och konsekvent mot detta semitiska källmaterial. Detta är den viktiga slutsats som han, liksom David Flusser, Shmuel Safrai och stora delar av JSSR-skolan argumenterat för. "PN" användes sedan av Lukas tillsammans med ett antal andra muntliga och skriftliga källor. Detta skiljer sig tydligt från den tyska 1800-talshypotesen om "Q", som mer tänktes som en ren ”logiasamling” (ord av Jesus och lärjungar) på grekiskt språk. "PN" innehöll även fullständiga berättelser, episoder och historiska händelseförlopp. Det är denna bakgrund som ger Lukas dess unika, historiska tyngd.

The Jerusalem School of Synoptic Research, JSSR, är ett internationellt forskningsnätverk av judiska och kristna bibelforskare, förenade av en gemensam metodik. Dess rötter finns i samarbetet mellan David Flusser och Robert Lisle Lindsey i Jerusalem under 1960-talet. Den forskning som inleddes av David Flusser, Robert Lisle Lindsey och Shmuel Safrai har senare vidareutvecklats av bland andra David Bivin, R. Steven Notley, Randall Buth och Halvor Rønning. Deras gemensamma utgångspunkt är att evangelierna måste läsas mot bakgrund av judendomen, på hebreisk och arameisk språkgrund och i Israels historiska miljö. Lindseys upptäckt när han översatte Markus till hebreiska blev en viktig utgångspunkt för den synoptiska forskning som senare kom att prägla Jerusalem School. Men gruppens intresse blev snart betydligt bredare än bara evangeliernas litterära beroende. JSSR fungerar i dag som ett nätverk kring tidskriften och webbplatsen Jerusalem Perspective, gemensamma bokprojekt, seminarier, konferenser och forskningssamarbeten.

Innan jag lyfter fram några ytterligare argument för Lukasprioriteten får jag först påpeka att det inte endast är JSSR-forskare som hävdat denna eller avvisat den dominerande Markusprioriteten. Eftersom invändningar ibland framförs att JSSR egentligen bara är som en liten rännil inom aktuell synoptikforskning vill jag kommentera med följande hänvisningar. Kritiken av det vedertagna Markusparadigmet kommer även från en rad övriga forskare med olika nationell, språklig och konfessionell bakgrund. Här kan nämnas namn som Jean Carmignac, W. Richard Stegner, Marie Émile Boismard, Claude Tresmontant, John Wenham, Eta Linnemann, James R. Edwards, David Alan Black, Matthias Klinghardt, Maurice A. Robinson, William G. Pierpont, William Lockton. Några som avvisar Q-hypotesen, en ursprunglig grund för rådande "Markusparadigm" är Mark Goodacre, Michel Goulder, Chris Keith, James D. G. Dunn, Richard Bauckham liksom de båda svenskarna Birger Gerhardsson och Samuel Byrskog. Se nedanstående tabeller:

Minnesforskare och texthistoriker som inte stöder Q-hypotesen:

 

Tabellerna visar att kritiken mot den dominerande Markusprioriteten och Q-hypotesen har en bred och långvarig förankring, kronologiskt, geografiskt och konfessionellt. Det är viktigt att notera att forskarna i den andra tabellen inte nödvändigtvis delar JSSR:s slutsats om Lukas som äldst; deras bidrag ligger främst i att visa att Q-hypotesen knappast håller måttet som förklaringsmodell.

Av de i tabellerna uppräknade namnen intar Jean Carmignac en särställning. Hans studier av hebraismer i evangelietexterna ledde honom till att anta en hebreisk grundtext bakom Matteus, Markus och Lukas. Carmignac var en av de viktigaste europeiska pionjärerna inom semitisk synoptisk forskning. Genom sin förtrogenhet med Qumranhebreiska och sina försök att återföra evangelierna till hebreiska, visade han att evangeliernas grekiska stil ofta bär spår av ett semitiskt ursprung. Dessa tidiga rön föregick och banade väg för de upptäckter som senare gjordes av forskarna inom Jerusalem School of Synoptic Research. Carmignac kopplade evangeliernas hebraismer till Qumran. Robert Lisle Lindsey, David Flusser och Shmuel Safrai utvecklade senare samma linje i en bredare judisk-historisk kontext.

Av de övriga forskarna i tabellen kan särskilt nämnas den tyska forskaren Eta Linnemann, professor i Marburg, som i sin bok Is There a Synoptic Problem? metodiskt avvecklade Q-hypotesens fundament och visade att dess antaganden inte håller. Lundaprofessorn Birger Gerhardsson visade i sin forskning om muntlig tradering att evangeliernas traditionsstoff kan ha överförts med en noggrannhet som gör Q-modellen överflödig. Hans efterträdare på samma professur i Lund, Samuel Byrskog, förde detta vidare genom att betona "autopsi" - att evangelisterna bygger på ögonvittnens berättelser och på egen historisk undersökning.

För den som vill argumentera för Lukasprioritet krävs förstås ytterligare textkritiska och språkliga analyser, och det är just vad JSSR-forskningen bidrar med. Fortsättningsvis lyfter jag fram några representanter för denna forskning och dess rön gällande den Synoptiska frågan. Två namn jag särskilt vill uppmärksamma är den kinafödde norskättlingen Halvor Rønning och amerikanen R. Steven Notley, som båda har spelat en central roll i att vidareutveckla den semitiska synoptiska modellen.

R. Steven Notley är en amerikansk nytestamentlig forskare, sedan 2023 dekanus för religionsvetenskap vid Pillar College i New Jersey. Dessförinnan var han i över tjugo år Distinguished Professor of New Testament and Christian Origins vid Nyack College/Alliance Universitys New York-campus (2001–2023). Han disputerade vid Hebreiska universitetet i Jerusalem, där han studerade under David Flusser, en av JSSR:s tre grundare. De två samarbetade också genom att Notley var medförfattare till Flussers bok om Jesu liv. Det var en följd av flera decenniers forskning som förenar den filologisk-historiska metoden med nya rön från Dödahavsrullarna, historisk forskning och arkeologi.

Notley för Lindseys och JSSR:s linje vidare, men med tonvikt på historisk geografi som test av synoptisk prioritet. Han menar att: Markusevangeliet genomgående uppvisar en förvirrad och anakronistisk bild av det romerska Judéen. I motsats till Lukas texter där geografiska och administrativa fel lyser med sin frånvaro. Det är detaljer som saknar teologisk betydelse, vilket annars skulle kunna förklara varför Lukas "korrigerar" Markus, som man ofta antagit. Notley menar istället att den rimligaste förklaringen inte är att Lukas medvetet rättade Markus, utan att Lukas är oberoende av Markus och ger ett viktigt vittnesbörd om judiskt liv och tro under det första århundradet. Han drar också slutsatsen att ingen seriös analys av den synoptiska historiska geografin går att förena med den nuvarande mainstreamsynen att Lukas är beroende av Markus.

Halvor Rønning föddes som missionärsbarn i Kina av norska föräldrar. Efter uppväxt och akademiska studier i USA har han bott i Jerusalem sedan 1960-talet och kom tidigt i kontakt med JSSR, the Jerusalem School of Synoptic Research, och dess grundare Robert Lindsey, David Flusser och Shmuel Safrai. Hans bidrag i JSSR-arbetet är främst av statistisk/kvantitativ art och han kompletterar på så vis Notleys geografisk-arkeologiska ansatser med en textstatistisk motsvarighet. Argumentationen bygger främst på den statistik över orden i Nya Testamentets texter som schweizaren Robert Morgenthaler redovisat. Men Rønning går vidare och det unika med honom är att han förenar fem olika forskningsområden som alla pekar i samma riktning:

1. Statistisk språkforskning utifrån Morgenthalers redovisning av ord och uttryck i Nya Testamentets texter.

2. Semitisk språkforskning som bygger på Carmignacs, Lindseys m.fl. lingvistiska rön.

3. Traditionen från kyrkofäderna, särskilt Papias och Irenaeus som i tid och miljö stod nära aposteln Johannes och dennes lärjunge Polykarpus.

4. Textkritisk vetenskap, där den moderna forskningen kring handskriftstraditionen- representerad av bl.a. Metzger, Aland och den samtida utvecklingen inom papyrologi och digital textkritik - utgör en bakgrund för förståelsen av textens överföring och stabilitet.

5. Historisk analys, där han relaterar till den breda forskningen om den historiske Jesus och evangeliernas judiska kontext, såsom hos E. P. Sanders, John P. Meier och N. T. Wright, samt den mer traditionkänsliga forskningen kring tidig muntlig tradition och minneskultur, t.ex. James D. G. Dunn och Richard Bauckham.

Allt detta i en sammanhängande modell som visar att Lukastexten är det mest ursprungliga av de fyra NT-evangelierna.

 

Många har lärt sig att Markus "känns mest judisk" för att han citerar Talitha koum och Ephphatha. Men just det är tecknet på att han skriver för icke-judar. Han måste översätta: "Talitha koum, det betyder: Flicka, jag säger dig, stå upp!" (Mark 5:41). Lukas återger samma typ av material, men utan att stanna upp och förklara. Han förutsätter att Teofilus och hans krets redan vet. Det är precis vad vi förväntar oss om Lukas är den äldsta texten, skriven innan evangeliet brutit igenom i den grekisk-romerska världen.

En "psykologisk" förklaring

Ett ytterligare argument för ordningen Lukas - Markus - Matteus formulerade Lindsey så här De tre synoptiska evangelierna speglar tre stadier i den försämrade relationen mellan kyrkan och synagogan: Lukas är försonlig,hans evangelium är en försoningsbok” Markus har en rapporterande stil. , Matteus är defensiv. Han menade alltså att de tre evangelisterna syn på de judiska ledarna speglas i tonen i respektive budskap. En utveckling i tid som beskriver de kristnas relation till den religiösa makten i Israel, efter församlingens födelse. Detta innebär att Lukas ton är medlande och han vill bygga broar. Markus återger händelserna mer neutralt utan någon tydlig polemik. Medan Matteus däremot skriver i en senare situation där församlingen behöver försvara sig mot synagogan och de judiska ledarna. Hans text speglar en församling under attack från synagogan.

Argumentet i sig kanske inte verkar starkt, men i samverkan med övriga förklaringar stärks trovärdigheten i Jerusalemsskolans synoptiska teori. Det blir ett ytterligare komplement till den historiska skildring som främst Lukas ger, då han i rätt ordning noggrant skriver ned vad som hände. Allt för att visa Teofilus, och övriga läsare som tog del av hans texter, tillförlitligheten i Evangeliet om Jesus.

 

Om de nedtecknade evangelierna

 

Detta är i korta drag Robert Lisle Lindseys tes: Den hebreiska källan bakom Lukas och "proto-narrativen" är äldre än alla de fyra kanoniska evangelierna, och den hänger samman med det vittnesbörd vi finner hos kyrkofäderna om ett hebreiskt evangelium. Det hebreiska evangelium som citeras av kyrkofäder är ursprungskällan till evangelietraditionen. Lukas, inte Matteus, är den som först nedtecknar denna evangelietradition. Med andra ord: Papias vittnade förmodligen om en historisk hebreisk text som han benämnde Matteuslogia. "Matteus sammanställde logia i den hebreiska dialekten, och var och en tolkade dem så gott han kunde." (Återgivet av kyrkohistorikern Eusebios) Men detta var inte Matteusevangeliet i dess nuvarande form. Det var en äldre berättelse om Jesu liv och ord, på hebreiska, som sedan:

1. Översattes bokstavligt till grekiska (= Lindseys "proto-narrativ").
2. Lukas använde denna trognast, tillsammans med en samling utsagor.
3. Markus skrev om proto-narrativen på ett dramatiserande sätt och använde även Lukas.
4. Matteus använde båda: proto-narrativen och Markus.

1800-talsforskarna i Tyskland som lanserade Markusteorin bröt med den äldre traditionen med ursprung hos kyrkofäderna. Man menade nu att dessa inte var tillräckligt trovärdiga och att de levde alltför långt efter den kristna församlingens födelse. Deras antagande byggde mer på en naturalistisk filosofi och en utvecklingsoptimism än på trovärdiga källor och missade två viktiga omständigheter: För det första att den muntliga och troligen även skriftliga traderingen av vittnesmål inom judendomen var mycket pålitlig och oändligt långt från nutida "visklekar". För det andra att flera av de tidiga kyrkoledarna inte alls befann sig långt från apostlarna och de första kristna. Irenaeus hade i ungdomen mött och lyssnat till Polykarpos som var aposteln Johannes efterföljare och lärjunge. Papias som var ännu tidigare fanns också han i Polykarpos närhet och hade troligen mött inte bara honom utan även Johannes själv.

Glöm inte att Papias var biskop i Hieropolis. Evangelisten och diakonen Filippus döttrar, de fyra omtalade profetissorna, som i sitt hem i Caesarea hade välkomnat Paulus och Lukas, flyttade från det oroliga Judéen till just Hierapolis. Papias berättar att han fått information från dem, samt att han frågat ut kristna som levt nära apostlarna. Ifrågasättande av Papias saknar trovärdig grund. Papias hade alltså möjlig kontakt med Johannes. Dessutom indirekt med flera andra apostlar, samt genom Filippus familj även med Paulus och Lukas. Min tolkning är att dessa band stärker den patristiska traditionens trovärdighet kraftigt i förhållande till de tyska skeptikernas påståenden.

Jag tillfrågade ett antal AI-modeller om olika synoptikerteorier och deras anhängare. Nedanstående tabeller representerar ungefärliga siffror, vilket visar att den traditionella Markushypotesen alltjämt är i majoritet och möjligen kan betecknas som "Mainstream" men absolut inte "Konsensus". Inte heller att Lukasprioritet är en obetydlig rännil. Observera att siffrorna är en uppskattning utifrån tillgängligt material på nätet. Det finns mig veterligen inte någon formell enkät gjord som ger en rättvis bild av verkligheten. Så ta dessa siffror med en stor portion salt samtidigt som de ändå visar att det Markusparadigm många tar för givet kanske håller på att krackelera.

De olika synoptiska synsätten idag, enligt AI-beräknad uppskattning:

Om man går till specialiserad synoptisk forskning ser man tydligt att Markusprioriteten i kombination med Q-hypotesen är betydligt svagare än vad många tror. Den senare företräds främst inom universitetens grundkurser och de vanligaste läroböckerna. Inom akademiska grundkurser är detta vad som lärs ut, men hos specialister inom synoptisk forskning har den betydligt svagare förankring.

Jag påstår naturligtvis inte att Lukasprioritet nu är vad som gäller bland dem som på djupet studerar den synoptiska frågan. Att tala om bevis i ena eller andra riktningen håller inte heller för en noggrann granskning. Men vad är trovärdigt och vad är mest sannolikt? Vad jag tror mig ha förstått under studiet i detta ämne är att den filosofiskt grundade hypotesen från 1800-talet, och som ofta fått stöd av dem som ifrågasatt nytestamentliga texter i stort, inte längre är lika självklar som den framställs i universitetsundervisningen. Jag tror på ett paradigmskifte och menar att Jerusalemsskolan med sin djupa förankring i semitiska språk och hebreisk kultur har stor trovärdighet.

Dessutom tycker jag mig ha kunnat notera att det inte så sällan finns ett samband mellan å ena sidan tilltron till den tyskfödda 1800-talshypotesen om Markusprioritet och Q-beroende samt å andra sidan en skepsis gentemot Lukas trovärdighet, både som författare och vad gäller historiciteten i de båda Lukasskrifterna. En ytterligare notering: Markusprioriteten är i sig en neutral litterär hypotes. Men i kombination med den naturalistiska världsbilden blev den ett argument för att evangelierna måste vara sena. Ju senare evangelier, desto trovärdigare blir förklaringen att Jesusberättelserna är legender. Men å andra sidan, ju tidigare de är, desto mindre plats finns för legenden. Om Lukasevangeliet skrevs först och utifrån den ögonvittnesbaserade metod författaren redogör för faller hela det resonemang som går ut på att under och profetior är omöjliga.

Utan att närma mig fundamentalistisk bibeltolkning har jag ändå en stark tilltro till de bibliska texternas autenticitet och tillförlitlighet, vilket inte minst gäller Lukasevangeliet och Apostlagärningarna. Mina övriga texter om Lukas har därför en tydlig koppling till den uppfattning jag framför här. (Se webblänkar nedan.)

 

 

Vy från Olivbergets sluttning mot "Den Heliga Staden"

Jag nämnde inledningsvis den betydelse mötet med bibelöversättaren André Chouraqui fick för min förståelse av evangeliernas tillkomst i hebreisk miljö. Hans livsverk var att befria de bibliska orden från århundraden av stelnad västerländsk teologi och låta dem tala på sitt eget modersmål igen. Hans unika semiotiska översättningskonst påminde oss om att bakom varje grekisk bokstav bultar ett hebreiskt hjärta. I dag vilar hans kropp i en grav på Olivbergets sluttning i riktning västerut, mot det uråldriga Yerushalayim – den heliga staden där hans älskade skrifter en gång blev till.

Några ord ur prologen i André Chouraquis självbiografi "L' AMOUR FORT COMME LA MORT", i fri översättning:

"Min grav, hoppas jag, kommer att ligga på Olivberget, inte långt från det hus jag bebor på andra sidan Hinnoms dal. Detta berg har i årtusenden befolkats av myriader Jerusalemsinvånare, som i sin tur, de också, blivit ett med stenarna. Är de då äntligen försonade där? De är tysta, men inte stumma, deras gravar. I klippornas stillhet talar de. Beskuggade av de olivträd som en gång täckte dem, kommer de en dag att blomma? I nuet sprider solen sina föränderliga färger, sin flammande glöd. Benen de gömmer tillhör fler profeter och apostlar än Skrifterna räknar upp. Deras samtida grannar, accepterar de äntligen att lyssna på dem, på jorden som i himlen? Platsen är fridfull. Den blickar ut över Kidrondalen där, enligt mångas övertygelse, all världens döda ska återförenas vid uppståndelsens nära förestående timma. Många gravar bekräftar: de som vilar där har bara högst tillfälliga boningar. Deras ben ska åter kläs i muskler och kött. Hesekiel sa det, och Elohim, himlarnas och jordens skapare, han som formade dem ur intet, kommer att återuppväcka dem, klädda på nytt i sina ben genom ljusets oåterkalleliga närvaro. Anden från universums fyra hörn blåser in livets vind i dem.

Det var i denna stad som Jesus mötte sin korsfästelsedöd och uppståndelse, och det är mot detta Yerushalayim som historiens blick fortfarande riktas. Inte bara utifrån vår tids konflikter och oförsonlighet utan främst i det hopp om det som stadens namn självt innebär och utlovar: Frid, fred och en fullkomlig rättfärdighet. Shalom! Låt bibelöversättarens vision och gärning leva vidare i samtal och i läsning av de skrifter som ställer Försonaren och Mästaren från Nasaret i fokus för livet och tillvaron!

 

Läs mer om Lukas:

KAN VI LITA PÅ LUKAS?

ÄR LUKAS VERKLIGEN FÖRFATTAREN?

1835 - ÅRET DÅ MARKUS GICK VILSE I TYSKLAND

LUKAS OCH DE TRE ÖVRIGA - i tänkt pedagogisk ordning?

PAPIAS - BISKOPEN I HIERAPOLIS - indirekt knuten till Lukas

?

Tabellerna och bilderna, (förutom fotona hos André Chouraqui, med hustrun Annette som fotograf), är AI-genererade.

Östersund i juli 2026
Kenneth Hermansson