VEM VAR PAPIAS
- och vad har han att säga oss?
(Bilaga till "Det var Lukas som skrev
först!" - min tolkning av tillgängligt källmaterial)
Kyrkofadern Papias är ett tidigt vittne som förtjänar att tas på allvar. Han, liksom andra framträdande ledare under kyrkans första sekler, och den tradition de förmedlade, har i alltför stor utsträckning negligerats, ifrågasatts och avfärdats av sentida bibelforskare. Jag tycker att de därigenom förlorat viktiga insikter och öppnat för alltför ogrundade tolkningar. Min text här kan ses som en viss protest mot den formen av bibelforskning. Detta är en personlig essä, byggd på tillgängliga historiska källor och modern forskning, men där slutsatserna är mina egna. Min avsikt är därför inte att presentera en slutgiltig lösning utan att väcka intresse för Papias och uppmuntra läsaren att själv utforska källmaterialet.
Papias föddes omkring år 60 och var biskop i Hierapolis ca 110–130 e.Kr. Han levde tidsmässigt nära apostlarna och den första kristna församlingen och rörde sig i ett nätverk som få andra kyrkofäder. Papias var samtida med Polykarpos, som i sin tur var lärjunge till aposteln Johannes. Han verkade dessutom i samma stad som Filippus fyra döttrar, de profetissor som nämns i Apg 21. Dessa hade, troligen tillsammans med fadern Filippus, diakonen och evangelisten som omtalas i Apg 6 och 8, bosatt sig i Hierapolis i samband med romarnas ödeläggelse av Jerusalem år 70. De kom då till den församling som omkring 10 år tidigare grundats av Epafras, att döma av Kolosserbrevet 4:13. Några decennier senare blev alltså Papias föreståndare för denna församling och det är inte orimligt att Filippus då alltjämt var i livet, om än vid hög ålder. Att Filippus verkligen levde och dog i denna stad styrks av nutida arkeologiska fynd. Man menar sig med stor säkerhet, ha funnit hans grav på platsen, som tydligen kom att bli ett apostoliskt centrum i Mindre Asien. (Ibland har man förväxlat diakonen Filippus med hans namne aposteln Filippus (Joh. 1:43-44) men att det här handlar om diakonen ser jag som högst sannolikt - två olika Filippus med vardera 3-4 ogifta profetdöttrar i samma stad vore inte särskilt logiskt.)
Papias är alltså inte en avlägsen kyrkofader som informerar oss om de första kristna, utan en man som stod nära dem som stod nära apostlarna. Åtminstone via Filippus döttrar hade han god kännedom om den första församlingen i Jerusalem, liksom församlingen i Caesarea Maritima, där Petrus fick döpa de första hednakristna, Cornelius samt dennes familj och vänner.
Papias var tydlig med sin historieförmedlande metod. Han föredrog det muntliga vittnesmålet framför skriftliga texter. Han intervjuade dem som hört apostlarna, och han skilde noggrant mellan presbyterer, ögonvittnen och sekundära berättelser. Det är en källkritisk hållning som imponerar och förstärker Papias trovärdighet och noggrannhet. Likt Lukas redovisar han sin "forskningsmetod" på ett ärligt och övertygande sätt. Det beskriver han sedan i en av sina skrifter som finns bevarad genom kyrkohistorikern Eusebios.
Eusebios förmedlar, översatt till svenska, Papias ord från
(Logíon
Kyriakon Exegesis):
[De skrifter av Papias som var i allmänt omlopp är fem till antalet,
och dessa kallas En utläggning av Herrens utsagor. Irenaeus nämner
dessa som de enda verk han skrev, med följande ord: ”Nu bär
Papias, en gammal man, som var en hörande av Johannes och en vän
till Polykarpos, vittnesbörd om dessa ting i skrift, i den fjärde
av sina böcker; ty fem böcker författades av honom.”
Så skrev Irenaeus. Dessutom gör Papias själv, i inledningen
till sina böcker, klart att han inte själv var en hörande och
ögonvittne till de heliga apostlarna; utan han berättar att han
tog emot vår religions sanningar från dem som var förtrogna
med apostlarna, med följande ord:]
"Men jag skall inte underlåta att nedteckna, tillsammans med mina
tolkningar, allt vad jag med omsorg tog emot vid olika tillfällen från
de äldste och med omsorg bevarade i mitt minne, samtidigt som jag försäkrar
dig om deras sanningshalt. Ty jag fann inte, som flertalet, behag i dem som
talade mycket, utan i dem som undervisade i sanningen; inte heller i dem som
återgav märkliga bud, utan i dem som återgav de bud som Herren
gav till tron och som utgår från sanningen själv.
Om därför någon som hade umgåtts med de äldste
kom, frågade jag noggrant efter deras utsagor — vad Andreas eller
Petrus sade, eller vad som sades av Filippus, eller av Tomas, eller av Jakob,
eller av Johannes, eller av Matteus, eller av någon annan av Herrens
lärjungar; sådant som Aristion och presbytern Johannes, Herrens
lärjungar, säger. Ty jag föreställde mig att det som kunde
erhållas från böcker inte var lika nyttigt för mig som
det som kom från den levande och kvarvarande rösten."
(Detta fragment finns hos
Eusebios, Historia Ecclesiastica 3.39)
I Hierapolis mötte Papias Filippus döttrar som en gång
varit värdinnor för Paulus och Lukas enligt Apg 21:8-9.
Papias om Matteus och Markus
Aktuell historieforskning, inte minst genom Birger Gerhardsson, Samuel Byrskog och Richard Bauckham, har betonat och styrkt tillförlitligheten hos tidiga ögonvittnen och deras muntliga tradering av viktiga händelser. Den traditionsförmedlande Papias ger två korta, precisa och mycket viktiga uppgifter om evangeliernas tillkomst:
1.
Matteus sammanställde logia på hebreiska, och var och
en översatte dem som han kunde.
2. Markus skrev ned vad Petrus berättade,
men inte i ordning.
Det finns utrymme för tolkning av Papias uttalanden. Syftar "logia"
här enbart på Jesusord, eller är det en vidare Jesusberättelse?
I vilken utsträckning användes "hebreiska" som språk
i förkunnelsen? Är "ordning" detsamma som tidsföljd
eller syftar det t ex på relationen till texter i den hebreiska Bibeln,
Tanakh? Oavsett innebörden är det viktigt att notera att dessa två
traditioner inte är utsmyckade, inte dramatiserade och inte symboliska.
De är torra, sakliga och helt i linje med den apostoliska kedja Papias
själv befann sig i. Just därför måste Papias betraktas
som ett av våra mest värdefulla tidiga vittnen, och inte som en
diskutabel kuriositet från kyrkohistorien. Att utan stöd i källor
ifrågasätta och avfärda honom och de uppgifter han förmedlar
är knappast rimligt. Den forskning som lutar sig åt 1800-talets
mer eller mindre negativa syn på kyrkofädernas och den äldre
traditionens tillförlitlighet, tar enligt min uppfattning, alldeles för
lätt på frågan. Papias förtjänar att lyssnas till.
Anekdoterna – helt normala i antik litteratur
Det är sant att Papias också återger några mer färgstarka berättelser: Justus Barsabbas som överlever ormgift, och den groteska Judas-traditionen. Moderna forskare har ibland fnyst åt dessa inslag, men det är att missförstå antik litteratur. Herodotos, Plutarchos, Suetonius och Josephus, de stora antika historikerna, gör exakt samma sak. De blandar historiska uppgifter med moraliserande legender, symboliska scener och folkloristiska motiv. Det är en del av genren. Ingen av dem avfärdas för detta, och det finns ingen rimlig anledning att behandla Papias annorlunda. När nutida forskare ifrågasätter Papias som seriös historiker, men samtidigt, utan att tveka, godtar de kända grekiska och romerska historieskildrarna kan man ju fråga sig hur det förhåller sig med objektivitet och saklighet.
Berättelsen om Judas är ett särskilt exempel som av somliga betraktas som diskvalificerande för Papias. Men den följer en välkänd judisk litterär genre där förrädare drabbas av groteska kroppsliga straff. Det är ett moraliskt bildspråk, inte en historisk rapport. Papias återger en tradition han hört, precis som alla antika historiker gör. Det påverkar inte hans trovärdighet i helt andra frågor där han ger korta, precisa uppgifter om evangeliernas tillkomst. Det är, som jag ser det, inte renhårigt att lägga en helt annorlunda måttstock på denne kyrkoledare än på andra antika författare. Ingen skulle komma på tanken att avfärda dessa därför att de ibland återger sådant som vi idag betraktar som legendariskt. Däremot har Papias ibland fått bära den bördan. Om det är metodiskt konsekvent kan man med fog diskutera.
Eusebios kritik – teologi, inte historia
Den enda kyrkofader som kritiserar Papias är Eusebios. Han levde ett par sekler senare och hans irritation gäller Papias "chiliasm", den tidiga kyrkans tro på ett framtida jordiskt tusenårsrike. Eusebios ogillade denna teologi och kallade Papias ”en man med liten förmåga att förstå”. Men detta är en teologisk markering, inte en historisk bedömning. När Eusebios återger Papias uppgifter om Matteus och Markus gör han det utan invändningar. Det är viktigt att observera och det styrker onekligen Papias trovärdighet. Papias framstår i själva verket som en noggrann historiker, helt i linje med Lukas som tydligt redovisar sin metodik för historisk undersökning.
Biskopen i Lyon, Irenaeus, som var elev till Polykarpus som i sin tur var elev till Johannes, och som kände Papias skrifter väl, återger Papias tusenårslära i Mot heresierna 5.33. Där finns den berömda skildringen som Papias säger sig ha fått från de äldste, från dem som hört Herren: "Dagarna ska komma då vinstockar ska växa, var och en med tiotusen grenar, och på varje gren tiotusen kvistar, och på varje kvist tiotusen klasar, och i varje klase tiotusen druvor, och varje druva ska ge tjugofem mått vin. Och när någon av de heliga ska ta en klase ska en annan klase ropa: Jag är bättre, ta mig." Alltså en bild av en enorm, materiell överflödstid när skapelsen återställs. Det var alltså detta Eusebios senare invände mot.
Nutida forskningskritik – begränsad och
selektiv
I vår tid kommer den hårda kritiken mot Papias nästan uteslutande från moderna skeptiker som Bart Ehrman, som avfärdar tidiga kristna traditioner på vad som förefaller vara en ideologisk grund. Den äldre Markusprioritets-skolan, som en gång avvisade Papias för att hans vittnesmål störde deras hypotes, är i stort sett ett avslutat kapitel. Seriösa och metodiskt arbetande historieforskare, utan apologetisk och skeptisk inriktning, betraktar oftast Papias som ett viktigt och tidigt vittne, som stod nära den apostoliska traditionen och hade en tydlig källkritisk metod. Det är därför Papias fortfarande har en självklar plats i varje rekonstruktion av evangeliernas tillkomst. Att det alltjämt finns ansedda bibelvetare som mer eller mindre bortser från kyrkofädernas uttalanden och den tradition de representerar förvånar mig. Särskilt när de inte tydligt och klart motiverar sin egen bevekelsegrund.
Värt
att notera: Forskare med historisk skolning, såsom Richard Bauckham,
Samuel Byrskog och Martin Hengel, har ofta en betydligt mer öppen och
accepterande syn på Papias som historiskt vittne. De som är mest
skeptiska, såsom Bart Ehrman, Robert M. Price och Gerd Lüdemann,
representerar främst textkritisk eller ideologiskt färgad forskning,
inte antik historiografi. Det är i alla fall min tolkning.
Papias och Lukasprioritet
När Papias talar om Markus som Petrus tolk och om Matteus hebreiska logia, rör han sig i ett register som harmonierar väl med den semitiska forskningslinje som representeras av Robert Lindsey, David Flusser, Shmuel Safrai, R. Steven Notley och Halvor Rønning. Deras arbete visar att Lukas bevarar den mest naturliga hebreiska syntaxen, att Markus ofta är sekundär och koinégrekisk, samt att Matteus och Lukas delar en äldre källa, vilket Papias vittnesmål passar väl in i. Jag påstår inte att Papias bevisar Jerusalemsskolans syn. Men den är inte ett hinder för Lukasprioritet. Snarare ett stöd.
Slutsats
Papias är en av de tidigaste och mest värdefulla röster vi har när det gäller evangeliernas tillkomst. Hans anekdoter är genremässigt normala, hans teologi är irrelevant för hans historiska trovärdighet, och hans uppgifter om Markus och Matteus är korta, precisa och konsekventa. Det är därför Papias förblir en central källa i den semitiska modellen, och en naturlig del av argumentet för Lukas som den tidigaste evangelisten. Men även för evangelierna i stort, oberoende av deras ordningsföljd, är Papias ett betydelsefullt vittne. Han befinner sig i en skärningspunkt där flera urkristna traditioner möts och binds samman: den apostoliska ögonvittneskedjan, den johanneiska traditionen genom Polykarpos, och den hednakristna missionens linje genom Filippus och hans döttrar. Nutida bibelforskare gör klokt i att fästa större uppmärksamhet och tilltro vid hans person, hans tjänst och hans vittnesbörd.
1835 - året då Markus gick vilse i Tyskland
Bilderna är AI-genererade
Östersund i juli 2026
Kenneth
Hermansson